admin Jan/ 25/ 2017 | 0

Det är många val man måste göra i livet. Val som både på kort och lång sikt påverkar vardagen.
Carls första riktigt stora val var då han, 14 år gammal, bestämde mig för att välja skidåkning före fotboll. Ett val som då inte var enkelt men ändå naturligt.
Idag står han åter inför ett beslut, ett val som i allra högsta grad kommer påverka hans liv och vardag.
Han väljer nu att avsluta hans skidkarriär, han lägger tävlingsskidorna på hyllan, som det så fint heter.
För de flesta kanske detta kommer som en blixt från en klar himmel. Men för Carls närmaste kommer det nog inte som en överraskning, de både förstår och stöttar hans beslut.

Skidåkningen sliter otroligt mycket på kroppen, både fysiskt och mentalt. Han har gjort fyra operationer på drygt tre år. Dels har han opererat bort en lös benbit i knät, dels har han opererat båda hälarna och till sist ett ljumskbråck. Nu har han stora problem med syretillförseln i en arm vilket leder till syrebrist och domningar. Detta kände han för första gången redan 2007. Problemet har kommit och gått och det har definitivt påverkat hans tävlande. Han har inte kunnat vare sig åka helt avslappnat, ej heller fått ut kraften i den klassiska åkningen. Han har verkligen gått till botten med detta och provat allt. Man kan tyvärr inte sätta fingret på vad som är orsak och fel.
Han har alltid varit noga i sina träningsförberedelser och hans träningspass har alltid haft ett syfte.
Återhämtningen med mat och dryck, sömn och vila har också varit en viktig ingrediens i hans satsning. Under en längre tid har Han tränat med ”handbromsen” i vilket har varit extremt jobbigt och frustrerande. Nu när operation åter är enda utvägen har han bestäm att kliva åt sidan.

Att han skulle bli en vinteridrottare var nog en stor överraskning för många. Han var liten och smal, frös ofta och gillade inte tävlingsmomentet. Han ville hellre sitta inomhus och bygga modeller eller leka med ”warhammer”, gärna med lite musik i bakgrunden.
Men hur det än blev lockade mamma och pappa med mig ut i skidspåret. En gång i veckan blev två och med tiden blev det en vardag i hans uppväxt. Och med leken i fokus blev det också både enklare och roligare. Skidåkningen blev en naturlig del i Carls liv.
Kompisarna han fick i klubben är fortfarande sina vänner idag, vilket han idag uppskattar mycket.

Carl, till skillnad från hans talangfulla bror, var väldigt liten. Det tog till 8:e klass innan han började växa riktigt. Men då gick det fort och då kom också resultaten. Hans intresse för skidåkning blev total.
Hans bror gick ut skidgymnasiet i Sollefteå 2008, vilket var en perfekt timing för mig. Han sökte dit, kom in, tog över lägenhetsnycklarna och allt föll på plats. Det var bara att följa Oscars fotspår.
Carls år i Sollefteå var en otroligt lärorikt. Eftersom Han då flyttade hemifrån som drygt 15-åring så lärde man sig snabbt att ta hand om sig själv. Han kan idag också se tillbaka på de tre åren med glädje. Även om man haft några tuffa fajter med både tränare och elever så inser man att man själv inte alltid hade rätt, som man kanske då trodde. Men man mognar och man lär sig. Han tycker att Bengt Stattin, P-O Andersson och Tony Gustafsson gjorde ett bra jobb. Utbildningen var hård och rättvis men efter tre år bestämde han sig för att kopierade sin bror Oscars upplägg. Han slutförde sina studier och flyttade hem.

Många minnen har verkligen satt avtryck. Speciellt minns han ett klubbmästerskap på ÖSK, han var 10 år gammal. Pappa hade skyndat sig hem från jobbet för att fixa carls skidor. Med fem minuter kvar till start tog nervositeten över helt och han bara gick därifrån. Han var livrädd för att starta med andra, då kunde ju alla se hur man låg till. Han lämnade startlinjen och gick och satte mig i bilen. Pappa kom springande och försökte få mig att starta. Men efter en stund såg pappa att läppen började guppa, Det var lönslöst. Det blev tyst, sedan åkte vi hem.
Han har också ett juniorminne som sticker ut lite extra. JSM i Borås. Han gick in med målet att ta tre individuella guld. Ett högt ställt mål, men rimligt då hans resultat under säsongen varit bra. Han nådde inte sitt mål, det blev ännu bättre. Tre individuella guld, två lagguld och ett stafettguld innebar sex guld av sex möjliga. Det är ett rekord i svensk skidåkningen som han är mycket stolt över. Ingen kan slå det resultatet, bara tangera det. Vi får se hur länge det tar innan någon gör det.
Om han också ska plocka ut tre seniorminnen så blir det dels Kanadaresan, dels Tour de Ski x2 och självklart hemma- VM i Falun 2015.
Världscupen i Kanada 2012/2013 blev hans första riktiga världscupstarter. Hela den resan och vistelsen var helt otrolig. Vi bodde en vecka i Silver Star som uppladdning, klassisk uppladdningsmark med otroliga spårsystem i en fantastisk miljö. Sagolika vyer, något han aldrig upplevt tidigare.
Tävlingsspåren i Canmore är nog en de jobbigaste spåren han tävlat på. Hela touren var en erfarenhet utöver det vanliga. Tävlingar och kamratskap när det är som bäst. En oförglömlig bankett avslutade vistelsen ”over there.”
Tour de Ski var också en fantastisk upplevelse. Där får du verkligen vara med om djupa dalar av besvikelse, men också höga toppar av lycka och glädje. Ja, backen uppför sista dagen är superjobbig.
Kronjuvelen i hans karriär är VM i Falun 2015.
JJag gick in i den säsongen med ett enda mål. Det var att få köra VM i Falun.
På förhand visste han att det skulle vara väldigt svårt att ta en plats på distanssträckorna. Det blev istället en satsning med fullt fokus på sprinter. Under hela säsongen var målet en plats i sprintlaget. Det var en tuff resa. I Carls uppladdning reste han, på egen bekostnad, och laddade på hög höjd i Livigno. Allt för att nå sitt mål. Han nådde sitt mål, blev uttagen och satte kosan mot Falun.
Natten innan sprinten mådde Carl otroligt dåligt. Han sov kanske 2-3h totalt. Han var så rädd att vara dålig, att inte lyckas nu när han hade tagit mig ändas hit. När Carl sprang bakom Petter Northug under läktarna, på väg fram till prologstarten kändes det som man skulle ut på sin egen avrättning. Med tre minuter kvar till start kände Carl att ” han pallade inte… han skiter i det här”. Han tänkte tillbaka på klubbmästerskapet 2002 igen. Kontrasten var stor men nu tog han sig i kragen och presterade.
Att få komma i mål som 16:e man, precis före självaste Petter Northug var en stor lättnad. Att i kvartsfinal få stå där, mitt på stadion, höra allt jubel när Carls namn lästes upp är verkligen ett minne som är både obeskrivligt och oförglömligt. Detta komma han alltid ha med mig. Tyvärr blev den urladdningen lite för stor och uppladdningen inte optimal. Carl gjorde en bra kvartsfinal, men loppet blev både struligt och stökigt och han nådde inte ända fram till en semifinalplats. Nära men ändå inte.

Carl har verkligen fått uppleva mycket under sin karriär. Ett starkt minne är också tiden under VM. Att lyckas prestera när det varit som tuffast och samtidigt, under flera dagar få vara med, vara mitt i smeten, som en av huvudpersonerna, det tyckte han var stort..
Sitt andra minne var i fjol på uppladdningen inför Tour de Ski i Lenzerheide. Vi bodde en vecka på ett superfint hotell mitt mellan Davos och Lenzerheide. Vi bara njöt av en värmande sol, mitt i december. God mat, inga måsten, bara uppladdning inför Touren. Man kunde ta dagarna som de kom och man hade ett otroligt trevligt gäng runtom sig.

Men vad händer nu?
Hans plan är att dels börja plugga juridik, dels ta mig till Stockholm och dels konsulta i träning och skidteknik. Han skall också bygga om sin hemsida så att den fullt ut beskriver sitt upplägg för alla som vill och behöver hjälp med träning i allmänhet och bli bättre skidåkare i synnerhet.
Detta är något Carl verkligen brinner för och något han både är duktig på och är utbildad för.
Även om Östersund är en fantastisk stad så är han en storstadsmänniska. Carl trivs verkligen med människor omkring mig. Ni förstår säkert hur bra han mådde under VM…