Emellanåt är det fantastiskt att åka längdskidor. Det är framför allt de gånger som det är gott om snö ute i markerna. Eller inne i träningstunnlarna. Fast det blir fort lite segt att åka varv efter varv – om en vill träna för ett Vasalopp blir det snabbt väldigt många 1,5 km-rundor för att få kört hela sträckan. Ca 60 stycken, närmare bestämt.

Nej, då är det kanske värt att vänta på det vita guldet. I vissa delar av landet får man vänta till det blir vargavinter, medan andra har ljuvliga förutsättningar redan i november. Men de delarna är gärna längre norrut där kanske inte lika många människor bor som i söder, så många missar den fantastiska möjligheten att glida ut på vita vidder.

Där är det en stad som är mer fantastisk än andra, och den ligger tyvärr inte i Sverige. Nej, det är Oslo. Ena sekunden kan man vara nere i centrum och dricka en trendig dryck på något fancy ställe, och en halvtimme senare är man uppe i ett enormt skidområde, Nordmarka. Där, i infarten till Nordmarka, kan det vara mycket folk (speciellt om vintern varit sen och invånarna inte fått tillgodose behovet att stå på längdskidor sen förra vintern), men om man står på sig lite och tar sig in några kilometer väntar total tystnad. Åker du på kvällen när mörkret fallit kan du välja att inte ha någon belysning, utan köra själv i månskenet eller med pannlampa.

Framför dig i det ögonblicket när du skidar ut där uppe har du nästan tre hundra mil av perfekt uppkörda spår framför dig. Det finns något för varje smak – branta backar, ljusspår, långa plana sträckor (okej det är inte så mycket av just det), men framför allt små stugor här och där som man kan stanna vid och få sig en varm choklad och den självklara våfflan med brunost.

För dom som bor i de södra delarna i Sverige där vintern är mager är Nordmarka väl värt ett besök.